Vernissage!
Så blev det till slut vernissage, efter ett par månaders intensivt arbete, denna gång på Galleri Sander i Linköping. Solen strålade och flaggorna vajade i vinden. En sån dag! Lokalen fungerade bra och många blommor och fina ord blev det. Med tanke på det något begränsade utrymmet så gjorde jag allt i svartvit denna gång, men nästa gång kör jag nog allt i färg. Bland gästerna var en av de mer speciella min första fotolärare i gymnasiet som jag inte träffat på tolv år. Där och då var det en kurs i analogt fotografi och det var efter det intresset började. Dagen till ära firade jag med att köpa två efterlängtade objektiv, men mer om dem vid ett senare tillfälle.Stort tack till alla som hjälpt till med detta, och till alla er som kom förbi och gjorde denna dag helt härlig! 
Man står och väntar som en idiot, på ett nytt år, på att man ska, på att man förväntas, på att man borde, på att man vill?På att bakom den där mörka dörren finns det nog något.
Vintertid
Det är något visst med vintern. Då jag under de senaste åren har jobbat säsong så innebär vintern mycket annorlunda än under sommarhalvåret. Ofta jobbar jag deltid eller under vissa perioder inte alls, och får därigenom mindre med pengar men lägger mer tid och energi på kreativitet. Det är under vintern som man har tid att sitta i studion eller jobba med bilder. Allt detta mörker tror jag också gör sitt till. Man vänder blicken inåt. Att inte jobba heltid är för mig en förutsättning för att ha någon ork över till det kreativa. Så många gånger som jag varit i en längre kreativ period men så fort jobbet börjar på vårkanten så slås man totalt av mattan av utmattning och med det kreativiteten.Just i år känns det bra. Jag går snart av säsongen och ska ströjobba fram till Mars då nästa säsong går av stapeln. Tills dess blir det att sätta sig i studion tillsammans med far igen och jobba med musik som legat på hyllan i närmare två år. Även med ett inplanerat vernissage till våren så blir det mycket arbete med fotografier. Så, äntligen vintertid.
Flytt
Den här bloggens första halvår har minst sagt varit återhållsam och sporadisk. Det beror mycket på att jag inte funnit ro i att sätta mig ner med mina bilder. Inte för att engagemanget inte finns, utan för att mitt hem inte bjudit in till det. Lägenheten har alltid varit mörk med bara ett fönster, och datorn har dessutom stått så man sitter med ryggen mot det. Med tanke på hur litet det har varit har läget och placeringen egentligen inte kunnat göras bättre. Grundproblemet har varit hela läget, hela lägenheten. Det var inte bara sällan jag kände mig inspirerad till att arbeta med bilder, utan ville helst inte vara hemma längre stunder alls. Detta har nu varit läget från och till sen den senaste tillbakaflytten för tre år sedan. Det var ohållbart. Men så öppnades en dörr. Jag fick tag i en ljus lägenhet på fjärde våningen med balkong i Norrköping, och flytten var gjord på två trassliga men effektiva veckor.Bakom mig låg min lägenhet som var min första som jag flyttade hemifrån till, och då var den perfekt. Jag glömmer aldrig den känslan av frihet under den där första våren 2007. Hur Mor och Far hjälpte mig måla och tapetsera, vilket verkligen behövdes. Badrummet var brutalt fuktskadat och tapeterna fulla med fläckar. Ett idogt men väldigt kul och spännande arbete, för snart visste jag att allt detta snart bara var mitt eget. Min första Lördagmorgon på plats satte jag upp stereon i fönstersmygen, kopplade in högtalarna och gick ner till CDmedia och köpte på mig nio skivor av artister som hade låtit bra på radion under det gångna året. Bland dem minns jag att The Shins Wincing The Night Away och Amy Winehouse Back To Black gick varma då och under hela den våren. Vännerna som var lite yngre blev avundsjuka över tanken på att slippa bo hemma. Vi hade nu någonstans att fly undan, som vi tyckte, föräldrarnas bevakande ögon. Minns det mest som att vi skrattade, drack, åkte bil hela nätterna och larvades oss konstant. Musiken i centrum och fotograferandet likaså. Åkte på tatueringsmässa i Norrköping och åkte upp och såg Roger Waters spela Dark Side Of The Moon i Globen. En fantastisk början på en hemifrån-flytt.Åren gick och även om jag flyttade både till Stockholm och Nässjö och diverse andra halvkollektiva adresser i Linköping, så höll jag kvar min gamla 1:a. Vänner och bekanta flyttade in och ut och till slut flyttade jag själv tillbaka för tre år sedan. Men nu fick det alltså räcka.Framför mig ligger något nytt, och det känns fantastiskt att lagom till 30-års dagen ha gett mig själv en flytt och egen ny lägenhet i en ny stad. Här och nu stormtrivs jag, igen.
"Livet är en enda lång ångestpromenad mot döden"
Jag är förvånad att jag inte mår sämre, trots att det är februari, trots mörker, trots sjuka vänner. Vinterdepression har varit mer regel än undantag de senaste sex åren men i år har det gått bättre. Jag har svårt att sätta ordet på vad det är. Antagligen att jag varit lite mer aktiv än vanligt och dessutom har ett par nya projekt i siktet-bland annat att återuppliva min fars gamla trädgård.Ett av de allra bästa botemedlen mot att må dåligt är att hänga med naturen. Idag blev det Viggeby med Julius och Steffi. Vi pratade om att vi alla tre älskar den här tiden, precis innan våren kommer. Inte så konstigt, forskning visar att man mår som bäst innan semestern, eller att seratoninnivån går upp redan timmarna innan man ser en komedi på bio. Att sikta på något hjälper. Citatet i rubriken är taget ur pjäsen "Liv Strömqvist tänker på dig!" som finns på youtube. Att kolla på den hjälper också.
Vad fan är Vitalisfoto?
Vitalisfoto är sidan där David Carlsson, sonson till Holger Vitalis Carlsson, kommer lägga upp sina fotografiska verk.
Efter att under flera år harvat på med fotobloggen Davidforlife så blir det nu i fortsättningen här det kommer bloggas. Det, tillsammans med gallerier och lite annat gott, bland annat tips om andra fotografer värda att kolla in. Men mer om dem senare.
Till havs!