Praktiken och fabriken

Jag såg nyligen en dokumentär av Nils Petter Löfstedt, "Himlens Mörkrum" där han skildrar den numera bortgångna fotografen Jean Hermanssons sista tid och liv. Det är en intressant historia som vecklar ut sig. En historia som visar hur Jean fotograferat sig dokumentärt igenom hela livet, hur han tillsammans med författaren Folke Isaksson gjort ett par böcker, men egentligen inte visat så mycket av den stora bildskatt han sitter på. Bilder från gatorna i arbetarkvarter i Dublin på 60-talet. Bilder från många olika metallarbetares arbete på 70 och 80-talet. Förbi smutsen och de krökta ryggarna syns stolta industriarbetare i fikarummen, på britsar, i kön till stämpelklockan. Det är ett gripande, vackert och delvis mörkt dokument av den vardag och tungt slit som låg till grund för den Svenska Välfärd som byggdes upp under denna tid. Det finns dock en problematik; människorna på bilderna har inga namn.När jag såg detta med min far berättade han om de män inom denna yrkeskategori som han träffade som ung, hur de ofta hade märkliga och underfundiga öknamn, hur de levde och hade sig, hur de var krumma och skeva av år av slit. Jag börjar sväva iväg i tanken. En av mina egna bilder har kommit upp i minnet. En bild jag tog under en praktik för sju år sedan. Bilden är tagen i en ångfylld, mörk fabrik och mitt i står det fyra män uppradade bredvid varandra. Den andra från höger har jag för mig är verkstadsmästare, men det är också det enda jag vet om personerna på bilden. Den där bilden. Den där dagen. Jag började leta.Praktiken gjorde jag hos den Malmöbaserade fotografen Adam Haglund. Han hade då precis startat upp fotobyrån Apelöga och arbetade senare där till 2016. Idag har han gått vidare med lite andra projekt och flera andra företag. Dagen vi skulle till fabriken möttes vi av ett kaos på kontoret, under natten hade det varit inbrott, någon hade brutit upp dörren och en av fotograferna hade blivit av med datorer och då också väldigt mycket arbete. Katastof. Jag antecknade tydligen att "jag måste hem och göra en backup, ikväll!".Efter vad som kändes som någon timmas resa utanför Malmö kom vi till ett stort inhägnat tegelkomplex med ankarkors. I dagboken får jag fram att en journalist/chefredaktör för Dagens Arbete var med. Vi blev visade runt i de allmänna lokalerna, fick se gamla styrelsemedlemmar på högtidliga porträtt i en stor sal, gick igenom lysrörsupplysta, långa korridorer med tidningsurklipp om fabrikens historia utmed väggarna. Och så till slut in i själva fabriken, eller som man säger; ut på golvet.Den tidigare känslan av instängdhet byttes drastiskt, här var det svalt och något rått, det fanns en fuktighet i luften. Maskiner pyste och väsnades, stora rör gick hit och dit och överallt stod gigantiska rullar med papper. Vi fick höra att de vägde ett par ton styck och jag minns att jag var rädd och tänkte på hur stor olycksrisken måste vara här. Mindes något far berättat om när han varit i ett järnverk i Boxholm en gång och att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Vi blev visade runt av en reslig man utan hår och med en rak och bred rygg, dock en rygg som han verkade ha något ont i. Ögonen var mörka, på något sätt sorgsna och mycket vänliga och han talade en lugn skånska. Kameralinserna immade hela tiden igen av den höga luftfuktigheten, och efter att vi hade gått runt i någon halvtimma kom vi till fram till en grupp människor som arbetade där. Vem som ber dem ställa upp sig på rad har jag ingen aning om, men det är där och då bilden jag fick upp i minnet togs. Den är en av få analoga bilder jag tog under dagen och imman på linsen gör att lamporna i taket får en märklig aura runt sig.Från den bilden tills idag har det gått snart åtta år och jag har, precis som Jean beklagar sig över, ingen aning om vilka människorna är som står där.Men jag tänkte att jag ska försöka att få reda på det.