Praktiken och fabriken
Jag såg nyligen en dokumentär av Nils Petter Löfstedt, "Himlens Mörkrum" där han skildrar den numera bortgångna fotografen Jean Hermanssons sista tid och liv. Det är en intressant historia som vecklar ut sig. En historia som visar hur Jean fotograferat sig dokumentärt igenom hela livet, hur han tillsammans med författaren Folke Isaksson gjort ett par böcker, men egentligen inte visat så mycket av den stora bildskatt han sitter på. Bilder från gatorna i arbetarkvarter i Dublin på 60-talet. Bilder från många olika metallarbetares arbete på 70 och 80-talet. Förbi smutsen och de krökta ryggarna syns stolta industriarbetare i fikarummen, på britsar, i kön till stämpelklockan. Det är ett gripande, vackert och delvis mörkt dokument av den vardag och tungt slit som låg till grund för den Svenska Välfärd som byggdes upp under denna tid. Det finns dock en problematik; människorna på bilderna har inga namn.När jag såg detta med min far berättade han om de män inom denna yrkeskategori som han träffade som ung, hur de ofta hade märkliga och underfundiga öknamn, hur de levde och hade sig, hur de var krumma och skeva av år av slit. Jag börjar sväva iväg i tanken. En av mina egna bilder har kommit upp i minnet. En bild jag tog under en praktik för sju år sedan. Bilden är tagen i en ångfylld, mörk fabrik och mitt i står det fyra män uppradade bredvid varandra. Den andra från höger har jag för mig är verkstadsmästare, men det är också det enda jag vet om personerna på bilden. Den där bilden. Den där dagen. Jag började leta.Praktiken gjorde jag hos den Malmöbaserade fotografen Adam Haglund. Han hade då precis startat upp fotobyrån Apelöga och arbetade senare där till 2016. Idag har han gått vidare med lite andra projekt och flera andra företag. Dagen vi skulle till fabriken möttes vi av ett kaos på kontoret, under natten hade det varit inbrott, någon hade brutit upp dörren och en av fotograferna hade blivit av med datorer och då också väldigt mycket arbete. Katastof. Jag antecknade tydligen att "jag måste hem och göra en backup, ikväll!".Efter vad som kändes som någon timmas resa utanför Malmö kom vi till ett stort inhägnat tegelkomplex med ankarkors. I dagboken får jag fram att en journalist/chefredaktör för Dagens Arbete var med. Vi blev visade runt i de allmänna lokalerna, fick se gamla styrelsemedlemmar på högtidliga porträtt i en stor sal, gick igenom lysrörsupplysta, långa korridorer med tidningsurklipp om fabrikens historia utmed väggarna. Och så till slut in i själva fabriken, eller som man säger; ut på golvet.Den tidigare känslan av instängdhet byttes drastiskt, här var det svalt och något rått, det fanns en fuktighet i luften. Maskiner pyste och väsnades, stora rör gick hit och dit och överallt stod gigantiska rullar med papper. Vi fick höra att de vägde ett par ton styck och jag minns att jag var rädd och tänkte på hur stor olycksrisken måste vara här. Mindes något far berättat om när han varit i ett järnverk i Boxholm en gång och att han aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Vi blev visade runt av en reslig man utan hår och med en rak och bred rygg, dock en rygg som han verkade ha något ont i. Ögonen var mörka, på något sätt sorgsna och mycket vänliga och han talade en lugn skånska. Kameralinserna immade hela tiden igen av den höga luftfuktigheten, och efter att vi hade gått runt i någon halvtimma kom vi till fram till en grupp människor som arbetade där. Vem som ber dem ställa upp sig på rad har jag ingen aning om, men det är där och då bilden jag fick upp i minnet togs. Den är en av få analoga bilder jag tog under dagen och imman på linsen gör att lamporna i taket får en märklig aura runt sig.Från den bilden tills idag har det gått snart åtta år och jag har, precis som Jean beklagar sig över, ingen aning om vilka människorna är som står där.Men jag tänkte att jag ska försöka att få reda på det.
Försommar med far
Det är lördag och varmt som vanligt. Finbilen är framme och det ska glidas och badas. Men med badet innefattas en lång promenad. Det förvarnas. Parkerat och packat byter vädret från värme till ett tillfälligt regn, de första dropparna på en månad. Det uppskattas. Så faller ett långsamt regn. Det släpper inte riktigt, det får bli en paus under en stor lönn och det knäpper i bladen. Många kommer upp från badet, en man i badbyxor springer med barnvagnen. Vatten är bara kul nedifrån. Så vidare en promenad utmed en hästhage där det inte står hästar och en kohage där det inte finns kor. Väl framme lite sol. Men något låter och plötsligt kommer ett regn till, en sista lite retsam skur. Det är redan ombytt och bara att gå i sjön. "-Jag har nog inte badat i regn sen jag var tonåring". Ett par på en klippa i närheten vänder på picnic-filten och lägger sig och gömmer sig under den. Det ser romantiskt ut. Regnet blir till en sol och värmen är tillbaka och sten i skor och kotte i hålfoten och allt känns normalt igen. Det är över. Men en dag är även detta över. Det är sommar.
Fest för Minna
Jag var festfotograf i helgen. Sånt har jag alltid tyckt är väldigt roligt. Många tycker ibland att det inte passar sig att springa med en kamera när det ska drickas och ha sig. Under ett event eller fest är det något speciellt som händer. Det blir en stor ansamling av förväntningar och anspänningar bland personer som oftast inte känner varandra, och där ifrån kommer en stor rörelse. Den rörelsen och energin framåt har alltid tilltalat mig. Rörelse och kaos är alltid bra arbetsgivare när det kommer till fotografi. Där ligger mycket som inte händer annars, och det är sånt som är intressant att försöka fånga. Jag tycker också att det är en skön kontrast till de mer stillsamma och oftast människobefriade bilderna som jag annars lätt faller in i.I helgen var det min vän Minna som fyllde 30 år, och hennes syster hade frågat mig om jag inte kunde föreviga kvällen. Inför sådana här tillfällen så återkommer jag alltid till en stor inspirationskälla; Jonas Peterson. För den oinvigde så är han en av världens mest aktade bröllopsfotografer. Hans stil av att hålla sig utanför det förutsägbara, se allt från de små detaljerna i det vardagliga till att få med de oftast pampiga inramningarna på ett kreativt sätt under sådana tillställningar har alltid tilltalat mig.Dagen och kvällen överlag var rakt igenom fantastisk, vännerna, talen, räkorna, glädjen och bad ett varmt bad. Allt inramat av en vacker havsvik. Något som Jonas aldrig ryggat inför är att blanda färg och svartvit i samma serie, så det tänkte jag göra här då jag sällan skulle göra det annars.
Hållö
Vi var med familjen och besökte släkten i Munkedal för ett tag sedan, och åkte då som tidigare ut till Hållö, en ö som ligger utanför Smögen. Med en mor som är uppvuxen med Taube är detta ett måste, inte bara för att Smögen är den plats där han debuterade som artist 1918. Evert Taubes morbror Edvin var fyrmästare i Hållö fyr, och här och i skärgården omkring var Taube mycket under uppväxten. Det var igenom morbrodern och flera med honom som han fick höra mycket berättelser om havet och livet runt det, bland annat om de många skeppsbrotten under den svåra augustistormen 1871. Det var det som senare låg till grund för hans "Balladen om Briggen Bluebird av Hull", som citatet som följer här nedan är hämtad ifrån. Passande nog var det bra blåsigt detta besök och vi fick känna på hur vinden riktigt rev över de vindpinade klipporna.
"Han fick Hållö fyrs blänk,fast av snöglopp och stänk,han stod halvblind.Han fick den i lov.Och i lä där låg Smögen,hans hem där hans morjust fått brevet från Middelsborough."Nå vad säger du Karl? Går hon klar?" "Nej, kapten!Vi får blossa för här är det slut.Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä.""Ut med ankarna, båtarna ut!"
Radioskuggor; sammanfattning
Jag har en nära vän vars familj har ett torp, mitt uti tystnaden invid en dalgång, någonstans i Kinda härad. Hon tog mig dit första gången för tio år sedan, och sen dess har vi tillsammans eller jag själv åkt dit någon gång per sommar. Det är ett gammalt och välskött torp, utan varken el eller rinnande vatten. Mottagning på mobilen får man ta sig ett par kilometer för att få, så den är bara att stänga av direkt. Denna tystnad och isolering kan ibland ge en känsla av instängdhet eller i värsta fall ångest, men det är bakom det som det intressanta finns. Oftast är det enda som hörs en liten bäck en bit bort, eventuellt uppblandat med lite fårbräkande. Till våren och sommaren kan man ha tur och få höra tranornas trumpetande som rullar igenom dalgången, det får mig alltid att tänka på Ronja Rövardotter. Nu är jag precis hemkommen efter årets besök.Det är på och runt denna plats som jag under åren, på min tidigare bildblogg, jobbat ihop bildserien Radioskugga. Som tioårsjubileum av detta tänkte jag därför nu göra en sammanfattning av de år som varit, för att sedan följa upp med årets serie. Först här i svartvit, andra delen i färg. Vissa kommer så även läggas in i gallerierna. 
