Fest för Minna
Jag var festfotograf i helgen. Sånt har jag alltid tyckt är väldigt roligt. Många tycker ibland att det inte passar sig att springa med en kamera när det ska drickas och ha sig. Under ett event eller fest är det något speciellt som händer. Det blir en stor ansamling av förväntningar och anspänningar bland personer som oftast inte känner varandra, och där ifrån kommer en stor rörelse. Den rörelsen och energin framåt har alltid tilltalat mig. Rörelse och kaos är alltid bra arbetsgivare när det kommer till fotografi. Där ligger mycket som inte händer annars, och det är sånt som är intressant att försöka fånga. Jag tycker också att det är en skön kontrast till de mer stillsamma och oftast människobefriade bilderna som jag annars lätt faller in i.I helgen var det min vän Minna som fyllde 30 år, och hennes syster hade frågat mig om jag inte kunde föreviga kvällen. Inför sådana här tillfällen så återkommer jag alltid till en stor inspirationskälla; Jonas Peterson. För den oinvigde så är han en av världens mest aktade bröllopsfotografer. Hans stil av att hålla sig utanför det förutsägbara, se allt från de små detaljerna i det vardagliga till att få med de oftast pampiga inramningarna på ett kreativt sätt under sådana tillställningar har alltid tilltalat mig.Dagen och kvällen överlag var rakt igenom fantastisk, vännerna, talen, räkorna, glädjen och bad ett varmt bad. Allt inramat av en vacker havsvik. Något som Jonas aldrig ryggat inför är att blanda färg och svartvit i samma serie, så det tänkte jag göra här då jag sällan skulle göra det annars.
När i Spanien
Den här tiden på året för sju år sedan åkte jag till Spanien i ett par veckor. Jag har tänkt en del på den resan senaste tiden. Jag minns den som ganska jobbig. Jag flög ner till en släkting som är uppvuxen i Barcelona, Eduard. Han är lärare och under kvällarna när han lagade fantastisk mat och vi satt i salongen med ett glas vin pratade vi mycket om politik. "Det kommer bara ta ett par åt till innan Katalonien slår sig fri från Spanien, folk är väldigt arga över de här missförhållandena" minns jag att han sa.Utöver kvällarna med honom var det inget vidare. Jag brände mig rejält i solen och lärde liksom inte känna någon. Kände mig ensam i en gigantisk stad. Jag tog efter ett tag ett tåg till Sevilla och korsade närmare hela landet i ett sträck, resan tog 12 timmar och ju längre söderut vi kom ju plattare blev landskapet. Apelsinodlingarna bredde ut sig mot horisonten och värmen dallrade. Under tågresan drog skolan pengar som jag inte räknat med, så väl framme i Sevilla är jag pank. Pengaöverföringen skulle ta ett par dagar så plötsligt stod jag där, som en ensam rödbränd tomat och med 120 spänn på fickan. Hittade en stor park att sova i och fick köpa frukt till mat. Det kanske låter skönt men det var det inte. Trots värmen på närmare 40 grader blev det kallt och fuktigt på nätterna och att sova ute gjorde mig utmattad och sliten. Värmen var olidlig på dagarna och ångesten och känslan av misslyckande var total. Jag skulle ju göra ett reportage dessutom, men om vad? Efter tre dagar kom till slut pengarna och jag kunde ta in på ett hostel. För första gången på närmare tio dagar in på resan kände jag mig trygg, och träffade dessutom snabbt nya vänner.Den stora parken där jag sovit om nätterna visade sig vara speciell. När spanjorerna började kolonisera Amerika under 1500-talet så var det Sevilla som man utgick ifrån, och de som kom tillbaka hade med sig växter och träd från sina äventyr på andra sidan jorden. Många av dessa växter planterades i just denna park, och floran var därefter väldigt unik och spännande. Jag började intervjua turister och pratade med dem om de tyckte det var viktigt med parker i städer, och huruvida det fanns i närheten där de själva bodde. Dagarna spenderades i parkens svalkande skugga och på kvällarna blev det paella och sangria med andra backpackers på hostelets takterrass. Det löste sig till slut ändå.
Östanvind
När förra månadens inplanerade besök på fotografiska tyvärr blev inställt så bar det av nu igen. Jag visste att jag precis missat Åsa Sjöströms Silent Land, och det grämde mig något gruvligt. Hoppades att något riktigt bra skulle ta dess plats. Ellen Von Unwerths Devotion! 30 Years of Photographing Women gjorde det inte. Hennes fotograferande av kvinnor inom mode och kändisskap i 30 år gav ingenting. Kanske mest irritation. Det mesta var klyschigt sexualiserat och hopplöst förutsägbart rakt igenom. Urtrist. Suck!Bättre då var aktivisten Zanele Muholi som igenom en rad olika självporträtt visa upp sin svarta kropp i många olika klädnader och sätt, för att representera och synas. Ta plats på platser där det annars kanske inte är så vanligt. Viktigt och stundvis väldigt gripande.Men bäst ändå var helt klart Chen Man. Sprudlande kreativt och provokativt, om än kanske inte lika tydligt här som hemma i Kina, där hon skapat debatt och rabalder i många år igenom att ifrågasätta de normer runt skönhet och kön som är hårt förankrade. Bäst var den serie om fyra stora porträtt av de drakkungar som enligt kinesisk tro styr var och ett av de fyra väderstrecken. Dessa var nu gjorda som kvinnor. Mäktigt och vackert nyskapande. Överlag ett lyckat besök ändå och Silent Land får bli att köpa i bokform när det finns lite mer kapitalt för det.Bussresan hem tog lång tid, och de starka och kalla vindarna fick det att yra över fält och skog. Väl hemma fick det bli en kvällspromenad med kameran. Ao Guangs iskalla vind från östanhavet till trots.
Objektivtestarpromenad
Jag provar ett Nikon Nikkor MF 35-70 mm 3.3-4.5 Ai-s sen någon månad tillbaka, och jag börjar verkligen gilla det. Till en början hade jag svårt att få bilderna riktigt horisontella av någon anledning, men det gick över. Den otroliga skärpan och färgåtergivningen är i alla fall bländande och tillsammans med Skylight-filter så blir det varmt och mysigt. Det här kommer bli svårt att släppa..
Svärtinge Udde
Så var vi till en udde med många olika ljus. Fantastisk utsikt mot Glan som är så stor att man ibland får skärgårdsvibbar. Det ena drömhuset efter det andra och drömmar om framtida boende. Vägen kantad med alléer med mångthundraåriga ekar och en ständigt bländande sol från sjöns horisont. En kall dimma i sänkorna och guppande grästofsar i snötäckta hagar.
Skogsminnen
Jag tog en lunch med Sanja idag, vi pratade om att vi båda gillar att ha mycket natur i våra bilder, att i jämförelse blir människan ofta ganska liten. Vi konstaterade också att vi båda fotograferar landskapet och närområden mycket för att bevara det, för att skogar, fält och åkrar kan tas ner eller exploateras.I natt drömde jag att en av de stora skogar som jag sprang i som barn skulle bli skövlad. Det är något jag har tänkt på länge nu, att jag måste dokumentera och fotografera dessa Stjärnorpsskogar innan de går förlorade. Tänkte på en annan som ligger nära min fars hus, en som vi har plockat mycket svamp i. Med gigantiska granar, breda stigar täckta med brunt barr, mossa och en sådan där stillhet som bara mest uppstår i just sådana skogar så har den alltid dragit mig till sig. För en timma sedan ringde han och berättade att den skogen har blivit kalhygge.