Kyla
Om den här vintern ändå aldrig ska ge sigså får man väl helt enkelt bara ge sig ut i den. "Så tänker du bara att tiden gåroch håller jag ut tills det blir vårså kanske att nånting händerså slåss du för livet i vinterns husoch äntligen ser du en gnutta av ljusoch äntligen vintern vänderSå sänker du äntligt din gard och stårmed rödögon näsblod och tovigt hårpå tröskeln till trösten och ljusetoch vänder dig om och går ut mot vårmen bakifrån vintern i skallen dig slårså du trillar på näsan i gruset"- Olle Adolphson 
Östanvind
När förra månadens inplanerade besök på fotografiska tyvärr blev inställt så bar det av nu igen. Jag visste att jag precis missat Åsa Sjöströms Silent Land, och det grämde mig något gruvligt. Hoppades att något riktigt bra skulle ta dess plats. Ellen Von Unwerths Devotion! 30 Years of Photographing Women gjorde det inte. Hennes fotograferande av kvinnor inom mode och kändisskap i 30 år gav ingenting. Kanske mest irritation. Det mesta var klyschigt sexualiserat och hopplöst förutsägbart rakt igenom. Urtrist. Suck!Bättre då var aktivisten Zanele Muholi som igenom en rad olika självporträtt visa upp sin svarta kropp i många olika klädnader och sätt, för att representera och synas. Ta plats på platser där det annars kanske inte är så vanligt. Viktigt och stundvis väldigt gripande.Men bäst ändå var helt klart Chen Man. Sprudlande kreativt och provokativt, om än kanske inte lika tydligt här som hemma i Kina, där hon skapat debatt och rabalder i många år igenom att ifrågasätta de normer runt skönhet och kön som är hårt förankrade. Bäst var den serie om fyra stora porträtt av de drakkungar som enligt kinesisk tro styr var och ett av de fyra väderstrecken. Dessa var nu gjorda som kvinnor. Mäktigt och vackert nyskapande. Överlag ett lyckat besök ändå och Silent Land får bli att köpa i bokform när det finns lite mer kapitalt för det.Bussresan hem tog lång tid, och de starka och kalla vindarna fick det att yra över fält och skog. Väl hemma fick det bli en kvällspromenad med kameran. Ao Guangs iskalla vind från östanhavet till trots.
Svärtinge Udde
Så var vi till en udde med många olika ljus. Fantastisk utsikt mot Glan som är så stor att man ibland får skärgårdsvibbar. Det ena drömhuset efter det andra och drömmar om framtida boende. Vägen kantad med alléer med mångthundraåriga ekar och en ständigt bländande sol från sjöns horisont. En kall dimma i sänkorna och guppande grästofsar i snötäckta hagar.
Skogsminnen
Jag tog en lunch med Sanja idag, vi pratade om att vi båda gillar att ha mycket natur i våra bilder, att i jämförelse blir människan ofta ganska liten. Vi konstaterade också att vi båda fotograferar landskapet och närområden mycket för att bevara det, för att skogar, fält och åkrar kan tas ner eller exploateras.I natt drömde jag att en av de stora skogar som jag sprang i som barn skulle bli skövlad. Det är något jag har tänkt på länge nu, att jag måste dokumentera och fotografera dessa Stjärnorpsskogar innan de går förlorade. Tänkte på en annan som ligger nära min fars hus, en som vi har plockat mycket svamp i. Med gigantiska granar, breda stigar täckta med brunt barr, mossa och en sådan där stillhet som bara mest uppstår i just sådana skogar så har den alltid dragit mig till sig. För en timma sedan ringde han och berättade att den skogen har blivit kalhygge.
Isjakt
Med en inplanerad men inställd vandring så satt det redan i kroppen; att komma iväg och ut i det vackra vädret. Det cyklades någon kilometer men byttes snart ut mot spårvagn, kylan chockerande påtaglig. Väl bortom staden vid ändhållplats och så vidare upp för backar och till slut över ett krön, där på andra sidan Ensjön breder ut sina vingar. Större än vad jag trott. Vacker. Tunn is in emot vikarna, ett vinkande glitter längre ut. Vass som vispar den kalla vind som försöker leta sig in i varenda liten glipa. Fingerspetsar och kinder blir till is men tinar snabbt av kaffe och solljus. Runtomkring trängs gamla sommarstugeområden med klumpiga nybyggen. Vi följer den slingrande Sjöstigen som går lite som den vill emellan tomter och upp och ner för bergssidor. Här är det stort och mycket nytt att se. Tur att man har en hel vinter till förfogande.
Vintertid
Det är något visst med vintern. Då jag under de senaste åren har jobbat säsong så innebär vintern mycket annorlunda än under sommarhalvåret. Ofta jobbar jag deltid eller under vissa perioder inte alls, och får därigenom mindre med pengar men lägger mer tid och energi på kreativitet. Det är under vintern som man har tid att sitta i studion eller jobba med bilder. Allt detta mörker tror jag också gör sitt till. Man vänder blicken inåt. Att inte jobba heltid är för mig en förutsättning för att ha någon ork över till det kreativa. Så många gånger som jag varit i en längre kreativ period men så fort jobbet börjar på vårkanten så slås man totalt av mattan av utmattning och med det kreativiteten.Just i år känns det bra. Jag går snart av säsongen och ska ströjobba fram till Mars då nästa säsong går av stapeln. Tills dess blir det att sätta sig i studion tillsammans med far igen och jobba med musik som legat på hyllan i närmare två år. Även med ett inplanerat vernissage till våren så blir det mycket arbete med fotografier. Så, äntligen vintertid.
Hållö
Vi var med familjen och besökte släkten i Munkedal för ett tag sedan, och åkte då som tidigare ut till Hållö, en ö som ligger utanför Smögen. Med en mor som är uppvuxen med Taube är detta ett måste, inte bara för att Smögen är den plats där han debuterade som artist 1918. Evert Taubes morbror Edvin var fyrmästare i Hållö fyr, och här och i skärgården omkring var Taube mycket under uppväxten. Det var igenom morbrodern och flera med honom som han fick höra mycket berättelser om havet och livet runt det, bland annat om de många skeppsbrotten under den svåra augustistormen 1871. Det var det som senare låg till grund för hans "Balladen om Briggen Bluebird av Hull", som citatet som följer här nedan är hämtad ifrån. Passande nog var det bra blåsigt detta besök och vi fick känna på hur vinden riktigt rev över de vindpinade klipporna.
"Han fick Hållö fyrs blänk,fast av snöglopp och stänk,han stod halvblind.Han fick den i lov.Och i lä där låg Smögen,hans hem där hans morjust fått brevet från Middelsborough."Nå vad säger du Karl? Går hon klar?" "Nej, kapten!Vi får blossa för här är det slut.Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä.""Ut med ankarna, båtarna ut!"
